Det är er själva ni sparkar på!
Gatuvåld. Ett uttryck som ökat dramatiskt i styrka de senaste åren. Som en elakartad tumör har den legat och jäst i våra städer, spritt sig och krossat familjer runt om i landet. Visst existerar det i alla delar av världen men anledningen till varför jag bara drar upp Sverige som exempel är att vi aldrig har lidit av det här problemet i den utsträckning som de har i t.ex. USA. Vad jag menar är inte att det aldrig har existerat i Sverige tidigare, utan jag menar att det har förvärrats. Det har blivit en cancersvulst, en klump i magen när man går igenom sin egen stad på kvällen. Jag vistas inte ens längre i innerstaden under kvällarna. Det gör ont i mig att säga det, men jag ser det som en onödig risk. Och det är fruktansvärt att man ska behöva tänka så om sitt eget jävla hem.
Det värsta är att större delen av det våld som förekommer idag är oprovocerat. Det existerar ingen direkt profil för offer. För några år sedan tycktes det skrämmande för mig att människor kunde bli nedslagna för att de klädde sig på fel sätt, gav fel person en specifik blick eller tillhörde en specifik social grupp. Men idag är man ett potentiellt offer om man bara finns till. Det handlar heller inte om gängvåld längre, även om gäng fortfarande ligger bakom en stor del av våldet i samhället, utan handlar om gäng som ger sig på enskilda individer.
En ny trend bland den typ av människor som ägnar sig åt misshandel, är att de sparkar på den som ligger ned. Förr fanns det en oskriven lag som sa att när en person faller till marken så är slagsmålet över, där tar det slut. I Sverige har det alltid funnits en form av respekt även inom våld. Man har vetat vart man ska dra en gräns, sedan 90-talet har folk lekt farligt nära den här gränsen och det är väl ingen direkt nyhet att man numera har klivit över den. Med stora kliv. Jag förstår inte hur man kan glömma en så grundläggande sanning som att man inte sparkar någon som ligger ned, och speciellt INTE i huvudet. Inte ens inom kampsport utdelas en extra spark efter att motståndaren har gått i golvet. Om man nu inte talar om de extrema avarterna som existerar.
Vad är det, i dessa människors skallar, som gör att de får för sig att det är okej att ge sig på en annan människa som inte har gjort något annat än existera? Vad är det för komponent, för fiber, som saknas i deras hjärnor? De saknar vett, och är fullkomligt främmande för begreppet respekt. De tror att de får respekt genom att misshandla någon, men man kan inte få respekt genom bristande respekt. Det är en ond cirkel av respektlöshet. Mot liv, mot mänskligheten, mot kroppen, mot förståelsen. De våldför sig på sig själva indirekt. Men de är för dumma för att inse det.
När ska ni hejda era sparkar och inse att det är er själva ni sparkar på?
Av: Tim Sterner
