KirranG

Jag börjar vänja mig och jag tror att min omgivning också har insett hur det kommer att fungera. I mitt liv finns det inte lika mkt spontanitet, vila, gläjde och träning som det en gång fanns, för inte allt för länge sedan.

Jag tycker mest att jag är tråkig, trött, arg och oinspirerade. Förra veckan hann jag inte träna alls, fy faan vad dåligt jag mådde. Den här veckan kändes det som om det skulle finnas lite bättre förutsättningar och jag måste nog tacka min grupp, Katja, Johan och Felipe,  som jag jobbar i för att ni släppte iväg mig till träningen i torsdags. Hann alltså med två träningar och hoppet fanns för att få spela match.

Laget kom ut och jag var med.

Fredagen spenderades i Västerås och hur trevligt jag än hade det så var jag trött. Jag är alltid trött.

3 rätters, hotellfrukost...det låter inte så dåligt va?! Näe, det var det inte heller men jag var trött.

Imorse kom jag tillbaka till sthlm och satsade på att sova lite. Städade sista halvtimme innan Garpen skulle komma och hämta mig och Elin. Mådde så sjukt illa på vägen. Huvudet sprängde. Fick några kräkningsreflexer på uppvärmnningen ute men lyckades häva dem.

Väl inne på planen fungerade uppvärmningen helt okej. Illamåendet och huvudvärken försvann. Vi spelade. Det är ju så sjukt roligt. Hur lite tid jag än har och hur trött jag än är - det är roligt!

Jag är nöjd över:

Att jag spelade hela matchen

Att jag ORKADE hela matchen

Att jag fick göra mitt första mål i år

Att jag fick göra mitt första ass i år

Att jag fick spela boxplay...flera gånger

Att jag fick vara med på två mål till och stå framför mål...

Att jag fick använda kroppen och sätta spår...

Jag är trött. Jag har vrickad fot. Jag har en svulld tumme.

Men jag har ett lyckligt hjärta!